ÅSAS VÄRLD

                 


För ett tag sen började det en ny tjej på mitt jobb. Jag tyckte jag kände igen henne. När jag sen fick reda på vad hon hette så trodde jag mig veta att hon och jag faktiskt är släkt. Men det är ju liksom inget man bara hoppar fram och säger "Nämen hej, jag tror att du och jag är släkt med varandra". Kanske inte... Jag har kollat med min farmor och hon sa bestämt att tjejen och jag är släkt. Min farfar har många syskon, det resulterar i att min pappa har ännu fler kusiner och jag har sjukt många sysslingar. Men det var ju så förr i tiden, då hade man ju lätt 10 syskon.

I alla fall, tillbaka till storyn, jag har inte vågat säga nått (och inte hon heller visade det sig). Men så på julfesten då vi båda druckit lite fööör mycket vinglögg och annat alkoholhaltigt så vågade vi oss på att fråga "Men är inte vi...." Jo jag tror faktiskt att vi är..." "Men är det så? Är vi släkt?" "Ja det är vi". Så nu har jag en nyfunnen släkting här på jobbet. Så det kan bli. Men så är det när man har en stor släkt och många sysslingar. Och nu kan vi ialla fall hälsa på varandra på jobbet!!